Varför är det så svårt att hitta folk man litar på och som litar på en tillbaka. Varför finns det inte fler man bara kan åka hem till, krypa tätt intill och prata om vad som hellst med? Vad är det som de flesta är rädda för? Att veta för mycket om någon annan eller kanske rent utav bilda en stark relation...

Det är nog så att folk är för upptagna med sig själva för att ha intresse av att bry sig om och lyssna på någon annan.

Haha! Nån som tvivlar på att man vakna med lite ångest igår eller?
För det första så mådde jag som en sneskjuten gris och desto mer jag började komma ihåg föregående kväll desto mer dagen-efter-ångest kröp innanför skinnet på mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte "nä nu flyttar jag snart så jag kan göra vad fan jag vill i den här stan". Tja kul hade jag. Vann limbo tävlingen på quiznight och tjänade 4 minttushots på det. Efter champagnen på det blev det tjock dimma ressten av kvällen. Jag minns att jag pratade med ett gäng australienare, sen blev det lite tomt i minnet (?). Aja har man minnesluckor (läs stora feta minnesblock) kan man vara säker på att man har gjort något bra var det någon som sa till mig för länge sen.

Hela dagen tog jag det lugnt och försölte återhämnta mig, tränade ett hårt corepass framåt kvällen och lagade brakmiddag med mor.

Idag står fika med först Malin och Nora med mamma för de kommer till stan. Sen ska jag träffa numera Göteborgaren Emil Bremil Nilsson. DET BLIR INGE FEST IKVÄLL!!!! JAG SKA JOBBA IMORGON!!! Whohoo...

 

14 timmars arbete är slutfört. Ikväll har mina fötter gått lååångt. Middag för 1100 pers nere på isen i Läkerol Arena innan Ladies Night showen drog igång. Jävligt roligt faktiskt, inte för att jag fick se nåt av showen men jag kan ha kul ändå ;)

 

Känner mig lite smått dum i huvudet (läs utmattad) och tänker gå och lägga mig för jag börjar jobba om 12 timmar igen. Stora vall härnäst. Det känns bra att jobba på texas på fredagen, läkerol på lördagen och stora vall på söndagen.

Pengarrrrrrrrrrr <3

 

Stockholm,snö, Gävle, Texas, kassastrul, sömnbrist, massa annat smått jobbigt.
Helt slut.

Men dagen har varit den bästa på länge.

Over an out.

Jag är hemma hemma hemma. I min fina lilla underbara källare. Med en bäddad säng med massa kläder på och två ouppackade väskor stående mitt på golvet. Jag fick en kick av snön i stockholm i morse. Fick en kick av min lifebook jag införskaffade mig innan jag tog tåget hem. Jag fick ett lyckorus av solen som mötte mig hemma i södra norrland. Mitt hjärta sjunger och jag sjunger med alla låtar jag kan.

Cuse baby I’m a fool who thinks it’s cool to fall in love

Nu är hemresebiljett bokad. Halv tolv imorgon åker jag hem. Först väntar en frukostbuffé på vete-katten. Jag tänkte ta den tidigt och sen kolla lite i affärer innan jag sätter mig på tåget hem. Har lite saker som jag behöver skaffa mig. Vad jag sen kommer hem med, tja, det blir väl något annat förstår jag.

Med bara lite tid kvar i Gävle för den här vintern satte jag mig igår kväll på ett tåg till Stockholm och två timmar senare och 257 kr fattigare (sista minuten + remsa) var jag hos min moster på Mälarhöjden. Nu ca 15 timmar senare har jag ätit god mat, druckit gott vin, sovit heeelt fantastiskt och haft en mysfrukost i det mysigaste huset jag vet.

Söndagar var förut min hat-dag. Det fanns ingenting att göra och dagen efter var det skola och elände igen i en hel vecka. Numera är söndag en bra dag, då kan jag göra väldigt lite och inte känna mig dålig, för ressten av världen chillar på söndagar. Sen att de jobbar skiten ur sig på vardagarna är väl en annan sak, för det gör inte jag.

Men snart! Mer snart än vad jag kanske trodde från början, ska jag upp och jobba i Ramundberget. Jag kanske stannar redan efter kickoffen som slutar den 9e november. Vi får se :)

Stadshusets restaurang och festvåning är ett ställe där politiker, studenter, läkare, lärare och ordensfolk lämnar den tråkiga vardagen och ställer till med fester och evenemang. Jag vet inte hur mycket jag aldrig jag trodde jag skulle få se som jag sett på festligheterna på mitt jobb. Bland annat så har rektorerna på polhemsskolan spexat järnet under en jubileumsfest och mina gamla lärare från solängsskolan dansade under en julfest på borden och var så fulla att det var pinsamt.

Jag har fått servera under en opera-middag med gäster i långklänningar och frack. Under en opera-middag (det har nog ett finare namn jag inte minns) sitter gästerna runt mindre bord om kanske 8-12 stolar lite utspritt i spegelsalen och under kvällen bjuds det inte bara på fin mat och dricka utan också på en operett där sångarna är utspridda och rör sig i vackra kostymer kring borden. Jag har fått servera vid olika politiska partiers middagar och tillställningar, de flesta anser sig vara väldigt märkvärdiga.

Åh jag älskar att jobba när det är ordensfester med vackra klänningar, liveband och mycket dans. Det är som att titta på en sagofest.

Igår var det kinesiska studenter från högskolan som var bjudna på en enkel middag. Hjälp, visst de är söta och många hade fina klänningar men lite HYFS vore på sin plats. Det är alltid kaos på tillställningar när det blir kulturkrockar. Jag blev fotad massor av gånger (de är ju så faschinerad av blond hår!) och ligger säkert snart ute på facebook med texten "min svenska flickvän".

Ikväll tror jag det är någon form av mingel middag och JAG kommer säkert att få möblera om igen som jag fick göra ensam igår. Helges ska uppträda så det blir säkert trevligt.

Aja nu är iallafall nu och jag har blivit smått av en träningsnarkoman. Om 25 min börjar ett pass på fjärran höjder och jag ska vara där. Skulle ha tränat imorse också men det blev inget av det för att jag var sjuuukt trött och kunde inte göra något på hela dagen annat än att ligga framför tvn. Antar att jag att jag blivit tillfälligt matförgiftad för efter någon timme vid tvn kände jag att det inte gick längre och maginnehållet fick komma upp igen (under kontrollerade former). Fyfan jag hatar att spy, det är så jävla jobbigt och äckligt. Men tada jag mådde genast mycket bättre efteråt! Med tårar i ögonen (ja det är så jobbigt) kollade jag lite mer på tv och nu är det dags för att få kroppen på rätt spår igen med ett enkelt medelpass på friskis och svettis!


Tanter och gubbar...inte på mina pass inte.

Jag har nog alltid varit lite konstig. Lite så där barnsligt udda. Jag har aldrig känt mig som en "vanlig tjej", en tjej som färgar håret, har snygga "vanliga" kläder som tjejer har och som är så där som alla andra är. Jag kommer väl aldrig bli det heller. Jag satt härom veckan och pratade med en av mina bästa vänner och vi var båda överänns om att ingen i vårt kompisgäng är en såndär "average girl". Det här kanske kan tolkas fel men jag har ofta känt att jag och de jag umgås med är både vuxnare och mer intellektuella än de flesta runt omkring oss. Inte har jag heller sällan fått höra det från bland andra lärare eller liknande personer som analyserar ens personlighet.


Att jag har vuxit upp fort i en familj med missbruk och även att jag slagits mot många personliga problem tror jag har haft en stor inverkan på varför jag är som jag är. Jag ser mig själv som mycket vuxen många gånger, men lika många gånger är jag den barnsligaste personen på jorden. Jag fick inte vara barn under den tid jag kanske skulle. Nu påstar jag inte att jag haft något annat än en bra uppväxt och familj, för det har jag verkligen. Nu när jag är vuxen (iallafall vuxen på papper) och tänker tillbaka på situationer och hur det var när jag var liten inser jag att så borde det verkligen inte ha gått till. Men känner man inte till något annat är det ju inte något dåligt med det. Jag förstod inte att min pappa var alkoholist och mådde psykiskt dåligt förrän mycket sent. Att jag och min bror fick vara med mamma på jobbet på helgerna var inte för att hon ville ha oss med på jobbet utan det var för att min pappa inte kunde ta hand om oss hemma. Jag kan fortfarande varenda liten vrå på järnvägsmuseumet utantill.

De vänner som står mig närmast har jag mycket mer gemensamt med än med några andra jag känner. Ibland tycker jag bara att de flesta andra är obildade idioter som jag tvingas prata med.

Men jag har lessnat på att ställa mig utanför umgängen och jag har lärt mig att umgås med vad jag anser vara "vanliga" människor. Jag är också väldigt vanlig på de flesta sätt.

Att göra sig själv dummare än vad man är har gjort det mycket lättare för mig att skaffa vänner. Att få mig själv att framstå som en ointresserad ointelligent bimbo har gjort det lättare för mig att leva. Många gånger när jag säger saker, skriver eller agerar så tänker jag "vad i hellvete gör jag? vad ska det här vara bra för? jag är inte såhär egentligen, men det vet ju inte ni" men så går det hem med skratt eller får andra att känna sig lite smartare.

För ärligt talat så orkar inte många med att prata om eller lyssna till de saker jag är intresserad av.
Det är därför jag är lite konstig och bäst passar ihop med de som är som jag ;)

Som många andra, använde jag flitigt bilddagboken för några år sedan. Jag har nu kollat igenom 2006 och 2007 och inser att wow vad jag har förändrats. Okej jag är fortfarande lik mig på många sätt.

(det här var nog 2004/2005, damn vad smal jag var)

En fot-bild med höstlöv måste jag ju ta med!!

Får inte glömma att ta med en sån "detärsyndommigjagsitteribaratrosorochhållerföransiktetbildfördetfårmigattsedeprimeradutsomallapådentidenvar"

Dagarna går så långsamt. Jag är så arg över att jag inte kan åka nånstans en längre tid. På helgerna jobbar jag ju. Och det kan jag ju inte bara skita i för pengar vet ju alla att alla behöver. Men jag skulle gärna vara i stockholm eller så söndag-onsdag men varför går inte det?? Jo för att jag har scouterna. Fyfan vad less jag är på det. Jag har hållt på i 11 år och nu känns det bara som om jag måste vara där och försöka lära ungarna saker jag knappt har en aning om vad det är.

Ingen annan har möjlighet/vill. Det har sina ljusa stunder visst men jag hatar att det förstör för hur jag vill ha det. Jag bestämde mig i våras att nej nu får det vara slut med att vara scoutledare men eftersom alla andra försvann iväg och det verkade som om det inte fanns nå folk kvar kunde jag inte säga nej när Murre tyckte att jag skulle vara kvar. Men avdelningschef var det ingen som sa nåt om?

Nej jag hade ingen bra anledning att sluta, "jag vill inte" är inte en godtagbar anledning.

Haft en så sjukt bra dag idag med! Det började med att jag lunchade hos mina morföräldrar- 3 rätters. Pratade med baby i telefon och gick sen med Lollo o träna ett till pass med en annan knäpp ledare, jävlar va kul vi hade åt honom. Han hade inte pippilotter iallafall. Kom hem och duschade LÄNGE i min dusch som nu är fixad. Lagade en kick ass middag till familjen - quesadillas och stressade sen iväg till att se Resident Evil Afterlife med Lollo. (Vi kände oss åter igen som ett lesbiskt par på bio). Det åts popcorn, chips, godis och så klart en jävla stor cola för vi bestämde oss att ta fete menyn så L kunde få så mycket poäng på sitt biokort att det skulle räcka till en gratis film. Jaha då lever vi på potatis och purjolökssoppa i 2 veckor då. Lagom nojjiga över eventuella anfallande zombies tog vi oss hem till mig och sen vidare upp till John Bauer där några av våra polare deltar(läs jobbar som slavar) på ett konvent. Det var mycket intressant att se dessa människor i åldrar från 12 till FÖR GAMLA samlas och nörda sig. Fast de tyckte nog att vi var ännu konstigare, jävlar vad vi flamsade. Kul hade vi iallafall.

Bra dag. Synd bara att den måste avslutas lite sämre.
Jag hatar dig.

Godnatt!

Status: Känner mig ungefär som den där morgonen i Öregrund efter roslagsloppsfesten när jag gick i mathias kläder för mina var genomblöta efter regnstormen på natten , ruffsig i håret efter att ha sovit i framsätet på en buss, barfota genom öregrunds tomma gränder fram till cafet där nathalie jobbade.  Med lite blod i min lilla kropps spritomlopp.