Nu skulle jag egentligen jobbat, tjänat pengar som fan. Istället sitter jag i min säng och läser "hundraåringen" och har förjävligt ont "där nere". Tårarna kommer med jämna mellanrum. Akut urinvägsinfektion heter det. Så gott som alla kvinnor får UVI någon gång i livet, för somliga är det ständigt återkommande, särskilt i åldern runt 20.

Som vanligt när jag har ont på något vis är jag inte sen med att försöka ta reda på vad det är och göra något åt det, så jag har hinkat i mig tranbärsjuice och tvingat i mig citroner så hälften vore nog i flera dagar nu. Men det gick inte. Det bröt ut på riktigt idag under lunchen. TUR att vi hade jätte dåligt med gäster och att Sophie var där. Jag har bitit ihop de senaste dagarna och trodde att det skulle gå över idag med. Men istället blev det värre. Jag bröt fan ihop på jobbet, så jävla ont gjorde det, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Fick fixa en ersättare för mig ikväll och ouwh vad bittert det känns. Jag förlorar timmar så det bara skriker om det. Tid ÄR lika med pengar. Och dessutom känner man sig som ett problem för de andra när jag ska krångla. Jag vet att jag inte ska känna så, men jag gör det! När jag var liten skulle jag jämt vara sjuk för det minsta lilla. Nu i vuxen ålder är det tvärt om kan jag säga. Jag jobbar in i det sista, tid är pengar och folk gillar inte att man whinear. Så idag har jag gått ifrån jobbet pga sjukdom, för första och förhoppningsvis sista gången i mitt liv.