Tillit. Det är ett krångligt ord, kanske inte att säga men att däremot tillämpa.

Jag har kommit fram till att jag verkligen inte är en "förhållandeperson" att ha en pojkvän typ. För när jag börjar tänka så blir det lätt att det skenar iväg och börjar planera hela mitt liv. Om man blir tsm med en person planerar man ju i de flesta fall kanske inte att göra slut och vad blir det dårå? Jo att man kanske måste leva med den där människan i hela livet alltså skaffa barn, flytta ihop och allt sånt. Hjälp, jag vill ju få tid till att förverkliga migsjälv och har inte tid med att gå och bli kär. Jamenar tänk om det går som jag vill och jag drar iväg till Australien eller nånannanstans, ska jag då dra med mig den där eller ska jag be han vänta på mig tills att jag kommer hem? Det låter ju inte rättvist, han kanske vill förverkliga sig själv på ett annat sett. Nej jag har inte tid med kärleksförhållanden.

Å andra sidan. Hur mysigt skulle det inte vara med en person som man alltid kan umgås med, skratta åt allt med, sova med, kalla för "älskling" osv. Alltså, ja ganska men näe det är något som skrämmer mig. Jag har hittills inte haft ett förhållande som har fungerat bra en längre tid. Och det kommer jag nog inte få heller med den här inställningen. Men vafan, jag ska ha barn om ca 10 år, resa runt i världen och tillslut bosätta mig längs någon strand och bara chilla livet ut. Ta ett jobb där det finns och bara leva. Jag behöver inte oroa mig för att "hitta någon".

Inget svensson liv här inte NEJ TACK. Sverige med radhus, sportlovsveckor, vårslask och inte minst den svenska jantelagsmentaliteten är något som jag förhoppningsvis kommer lämna inom 2 år.

Gosch jag behöver hitta på något roligt...vad sägs som att supa skallen av sig på studentkryssningen på lördag? Börjar redan på fredag hos Lollo som fyller år. Får se om Goya har öppet på söndag som de hade förra året. Blir 3 dagars non-stop fylla. Det gillar vi.