Jag har tänkt på en sak. Jag har tänkt på hur mycket mycket bättre jag mår och hur mycket mer jag uppskattar livet nu för tiden. För både ett och två och tre år sen bar jag på den där känslan. Den där känslan som hängde kring halsen och tyngde ner axlar och bröst mot marken och fick mig att många gånger längta bort från jordelivet. Men efter 4 år av ansträngningar har jag tagit mig ifrån det och mår nu bättre än jag någonsin gjort. Att kunna säga att "jag mår bra" utan att ljuga är så himla underbart. Jag har lyckats klara mig ur en negativ depressions spiral utan att falla tillbaka nu under vintern. Det jag har gjort har främst varit att

• Sänka kraven på mig själv
• Ge mig själv tid att tänka på mig själv
• Reflektera över varför saker blir som de blir
• Vara ensam på ett sätt som inte innebär isolering
• Ha en mer avslappnad syn på livet
• Äta och motionera hälsosamt
• Vara nöjd över den jag är
• Inte sträva efter något sjukt ideal (okej, jag lär jobba lite mer på det)
• Spendera mer tid med folk som jag tycker om
• Bildat en mycket stark relation med min familj
• Funderat över vad JAG vill göra och uppnå
  
  
  I höstas var jag otroligt rädd för att falla tillbaka i samma mående som jag tidigare haft, nu känns det som om jag har repat mig såpass mycket att jag kan stå emot påfrestningar utan panikångest.
  Tacka vet jag självkänsla <3
  
  Men jag är fortfarande mycket rädd för att bli sårad men vem är inte det egentligen? Dessutom vill jag inte såra heller så det gör det ju ganska komplicerat både med vänskap och kärlek. Det är mycket lättare att inte tänka på det när man är ensam, men hur kul är det att vara det liksom? Haha nej, risker måste man få ta. Det får gå som det går och jag brukar säga att det är bra att bli härdad. Men återigen, det är inte kul och är det värt det?..Värt att tänka på iallafall.