Det är konstigt hur livet bara flyter på. Som om inget hade hänt. Fast det hände ju nåt den här dagen för fyra år sedan. Min pappa valde att lämna livet på jorden. Jag saknar honom så jävla mycket. Fast nu har man ju börjat vänja sig så pass mycket att det känns som att han aldrig funnits. Fast när man tänker på att "den där jackan hade ju han på sig" "den där spaden var det ju han som köpte" så känns det riktigt konstigt. Trots att jag går vidare, det finns inte så mycket annat o göra, är jag riktigt asskitförbannadförtvivlathjärtekrossad.

JÄVLA IDIOT