Jag har nog alltid varit lite konstig. Lite så där barnsligt udda. Jag har aldrig känt mig som en "vanlig tjej", en tjej som färgar håret, har snygga "vanliga" kläder som tjejer har och som är så där som alla andra är. Jag kommer väl aldrig bli det heller. Jag satt härom veckan och pratade med en av mina bästa vänner och vi var båda överänns om att ingen i vårt kompisgäng är en såndär "average girl". Det här kanske kan tolkas fel men jag har ofta känt att jag och de jag umgås med är både vuxnare och mer intellektuella än de flesta runt omkring oss. Inte har jag heller sällan fått höra det från bland andra lärare eller liknande personer som analyserar ens personlighet.


Att jag har vuxit upp fort i en familj med missbruk och även att jag slagits mot många personliga problem tror jag har haft en stor inverkan på varför jag är som jag är. Jag ser mig själv som mycket vuxen många gånger, men lika många gånger är jag den barnsligaste personen på jorden. Jag fick inte vara barn under den tid jag kanske skulle. Nu påstar jag inte att jag haft något annat än en bra uppväxt och familj, för det har jag verkligen. Nu när jag är vuxen (iallafall vuxen på papper) och tänker tillbaka på situationer och hur det var när jag var liten inser jag att så borde det verkligen inte ha gått till. Men känner man inte till något annat är det ju inte något dåligt med det. Jag förstod inte att min pappa var alkoholist och mådde psykiskt dåligt förrän mycket sent. Att jag och min bror fick vara med mamma på jobbet på helgerna var inte för att hon ville ha oss med på jobbet utan det var för att min pappa inte kunde ta hand om oss hemma. Jag kan fortfarande varenda liten vrå på järnvägsmuseumet utantill.

De vänner som står mig närmast har jag mycket mer gemensamt med än med några andra jag känner. Ibland tycker jag bara att de flesta andra är obildade idioter som jag tvingas prata med.

Men jag har lessnat på att ställa mig utanför umgängen och jag har lärt mig att umgås med vad jag anser vara "vanliga" människor. Jag är också väldigt vanlig på de flesta sätt.

Att göra sig själv dummare än vad man är har gjort det mycket lättare för mig att skaffa vänner. Att få mig själv att framstå som en ointresserad ointelligent bimbo har gjort det lättare för mig att leva. Många gånger när jag säger saker, skriver eller agerar så tänker jag "vad i hellvete gör jag? vad ska det här vara bra för? jag är inte såhär egentligen, men det vet ju inte ni" men så går det hem med skratt eller får andra att känna sig lite smartare.

För ärligt talat så orkar inte många med att prata om eller lyssna till de saker jag är intresserad av.
Det är därför jag är lite konstig och bäst passar ihop med de som är som jag ;)