(Glömde posta det inatt!)


Klockan är halv 2 på natten och jag sover inte. KONSTIGT!? NEJ!! Jag sov ju hela eftermiddagen och nu får jag lida för det. Har kollat klart alla sex and the city avsnitt nu så nu står Iron man 2 på kö. Jag både hoppas på att den är tråkig och på att den är bra, tråkig för att då kommer jag att somna, bra för att det är ju kul att se en bra film, och första filmen var bra.

På natten tänker jag ganska bra. Tja, om det är särskillt bra vet jag inte men mycket är det som far i huvudet för jag har insett att det saknas kärlek i mitt liv. Efter mitt senaste förhållande (eller rättare sagt alla) har jag varit säker på att jag verkligen inte är en förhållandetyp. Jag trivs bäst med och älskar ingen annan så mycket som mig själv. Vilket egentligen är en lögn jag intalar mig för att inte känna mig som en kall, ensam och känslolös människa. Kärleken finns där, men jag lägger den hellre på någon som uppskattar den ( MIG SJÄLV) än en som kastar bort den. Är jag rädd för att bli sårad? Hmm kanske men det skulle vara mer uppenbart då. Är jag rädd för att såra? Eh jo ett tag var jag det. Är jag rädd för att bli ensam? NEJ förfan jag älskar ju att vara med mig själv och att vara ensam gör inget. (Det där är också en stor fet lögn).

Jag menar att kärlek verkar vara det som livet går ut på. Om inte kärlek till en person så kanske till en hobby. Och vad har jag? Inget. Att gifta sig är ett tecken på kärlek (om det inte är för pengar eller liknande), lika så är att skaffa barn, bli gamla ihop och ligga i samma grav.

Nu ska vi inte tro att jag planerar att gifta mig förrän om kanske... tidigast 8 år? Och jag ska göra som SATC brudarna, gå igenom jävligt många män innan jag bestämmer mig.