Dagarna kommer och dagarna går. Jag vet och har vetat jätte länge att det är något "fel" på mig. Saker är inte som de borde vara. Jag tänker för mycket, jag mår för mycket. Jag försöker hitta egna vägar men de visar sig inte bli bra. När jag pratar med andra om hur läget är så märker de också att saker inte är som de ska vara. Men hur ska någon någonsin kunna få mig ur det? Jag försöker varje dag. Medan den andra sidan av mig, den sjuka sidan, stretar emot. Allting drabbas. Jag ser mig som ful, otillräcklig, dålig, sämre sämst och vill ändra på det. Mina metoder är inte de direkt hälsosammaste, även om de från början är det. Den som läser det här fattar nog inte så mycket. Jag vill bara få självreflektera.

Jag märker att nu när till och med dansen känns hemsk att bemästra att saker inte är som de ska. Skolan har jag haft problem med hela livet, lika så med vänner, inte minst kärlek, familj också när jag ändå är igång...Men när till och med guldstunderna i livet - de som fick mig att se allt från den ljusa sidan - vänds till att bli prestationsmål och medel till att ge mig ohälsosam kontroll över livet, märker jag att saker verkligen inte är som de ska.

Med en sak kommer allt annat. Rasar den nedersta byggstenen faller hela tornet. Om de övre stenarna faller kan man lättare sätta dit dem. Men när stenar som får mig att känna livsglädje och mening och självkänsla faller, då faller hela jag.

Jag bygger och bygger men stenarna rasar snabbare än murbruket hinner stelna. Det kommer en dag då allt är borta. Mitt mål är att den dagen aldrig kommer, att jag hinner bygga klart min mur och underhålla den så att den dagen aldrig kommer.