FY FAN vad trött jag är.

Idag har det varit en lååång dag. Blev sen till skolan för att jag inte mådde nå bra. Kamp mot spegeln och mig själv varenda morgon. Fysatan. Låt det få ett slut.
Tog mig ivf iväg till skolan och försökte få en tid med min kurator E. Hon är bara för underbar. Vad skulle jag göra utan henne? Oturligt nog passade inte våra raster så vi får träffas på onsdag som det var sagt. Dagen flöt låångsamt på. Hann klämma in en fotografering med nöjesmix för vårt UF och mössprovning. Studenten närmar sig. Det man har väntat på i typ 100 år? Nej men kanske 12-13 år, känns som 100. 3 timmar historia som sista lektion en måndag borde vara olagligt. Igen ville jobba, allra minst jag. Jag var inte ens pepp på dansen efteråt. Ville bara hem och sova. Inte likt mig. Jo, på vintern under mina deppsvackor. Jag är redan stressad och jag började för nåt år sen att ana ett växande mönster. Det mönstret stämmer och det är snart fulländat. För varje år som gått har mina depp perioder flyttats fram nån/några månader. Det började på allvar i 8an, nian, men då bara på slutet av våren. Sen "spred" det sig till februari, förra året, oktober november och nu har jag redan börjat falla in i samma spiral. Jag har gått på bup men jag kan inte säga att jag fick ut speciellt mycket av det. Ingen vill hjälpa mig eftersom de ser att jag är så pass medveten om hur jag själv är. Det de missar är att jag inte har en jävla aning/ork att ta mig ur det själv.

Allt drabbas ju av att jag mår som jag gör, skolan, vännerna, dansen...ja allt. För jag orkar inte lägga ner energi på det. Den energi jag har är att ta mig upp på morgonen och ta mig till skolan utan att hoppa ner för gammelbron.
Jag kommer inte ta livet av mig. Men jag kan säga att döden låter så oerhört fridfull och lockande många stunder. Jag vet att livet har så mycket att ge och jag tänker kämpa för det. Jag orkar kanske inte leva riktigt som de flesta andra och jag är kanske lite konstig av mig. Det är för att jag bär på en hel del saker och har så fruktansvärt mycket i huvudet som jag inte kan bli av med. En metod är att skriva ner det. Jag delar såklart inte med mig av allt. Då skulle ju folk börja undra vilken jälva psykopat jag egentligen är. Så för att bespara mig från det håller jag det mesta för mig själv.

Nu är jag så trött att jag ser i kors. Klockan är bara 23. Det har börjat...kul...