När jag kommer hem om kvällen ser jag mig i en av alla speglar som finns i min lägenhet. När jag vänder mig om möts jag av mig själv som stirrar tillbaka. Granskningen av den person som för det mesta ser likadan ut består mest av att försöka hitta fel eller udda ting. Är hon vackrare nu eller finns det något avvikande som inte syntes förra gången vi sågs. När jag kommer ner kan jag se halva mig, hela mig, bara ansiktet, på långt håll eller tryckt mot glaset. När jag klär av mig kan jag inte undgå att påminnas av min form och figur, uttryck eller hållning. Var jag än går finns det alltid någon som påminner om vem jag är eller, hur jag är rättare sagt. Jag är varken perfektionist eller ointresserad jag vill bara ha det som jag inte kan få.