Just nu känns det som om jag slits i tusen bitar. Jag trodde inte ångest kunde komma på sommarlov. Varför just nu?
Jag vet inte varför. Allt känns så värdelöst igen. Mitt mående är alltid som en berg och dalbana, antingen mår jag jättebra eller dåligt, jag kan aldrig må lagom. Motgångar och medgångar växlar ju under hela livet. Men jag är trött på det för det känns inte normalt. Jag måste försöka hitta ett sätt att ta mig ur det fortare. Jag vill bara ha ett vanligt liv.

Alltså det är jämt så. Jag är antingen hur glad som hellst, eller så är jag jättenere. Jag vill inte gå runt och tycka synd om mig själv eller vara deppig hela tiden så jag lägger på något vis undan känslorna för att jag helt enkelt inte pallar med att må dåligt. Det är ju inte heller kul att umgås med nån som är så. Vad är det som i ständigt återkommande perioder får mig att seriöst vilja dö? Vad ska krävas för att det slutar? Hur vet jag om jag behöver hjälp och vilken hjälp då? Inte ens när jag verkligen sa på bup att jag knappt hade lust för någonting, var skitstressad, inte såg en ljusglimt och att jag ville ta mig ur det gjorde någon nånting. Inte ens när jag fått för höga poäng i sånna där mående test vi fick göra då och då gör de någonting. När jag säger att jag vissa stunder seriöst inte vill leva, inte ens då gör någon något. Att "må dåligt" är ju så jävla mainstream nuförtiden.

Jag vet att om jag vill må bra måste jag ta tag i mig själv, rycka upp mig och försöka göra det bästa av situationen. Men livet jag lever påverkas så mycket av mitt mående. Jag orkar inte ens hälften av vad en "normal" människa gör. Även om det verkar vara värdsliga saker för de flesta och även för mig orkar jag inte.

Något som faktiskt får mig att må bättre är att skriva ner det så att någon annan har möjlighet att läsa det. Jag vet att jag inte är ensam om det men jag undrar varför det är så.

Jag älskar livet egentligen, jag har jätte bra vänner, en underbar familj, en bra skola, en framtid. Men vad är allt det om inte jag orkar med att hantera det och göra någonting bra av det? Jag kan slösa bort hur mycket timmar som hellst med att sitta framför datorn eller ligga i min säng och lyssna på Joakim Thåström och Kurt Cobain även om jag vet att det inte leder någonstans, bara för att tycka synd om mig själv. Jag har rätt att tycka synd om mig hur mycket jag vill. Ingen annan har rätt att ta mig ifrån mig. Om du förstår hur jag menar.

Livet har med- och motgångar, vinden vänder så småningom.