Mitt liv är som alperna. Antingen är jag jätteglad och högt på toppen. Eller så faller jag flera tusen meter ner genom luften. Eller så är jag längst ner i dalarna dit inte ens ljuset når. Om jag är glad så är jag jätteglad, är jag ledsen så är jag helt förstörd. Är jag påväg upp eller ner så är jag halvt hjärndöd. Känns det som iallafall. Jag bara lever. Bryr mig inte. Kan skratta, kan tycka, kan gråta. Men inget är av något större intresse.

Jag kan själv tycka att många gånger blir jag väldigt elak. Åtminstone inombords. Jag tar på något sätt fram den onda sidan i mig. Är det något jag vill? Jag vet inte, det bara blir så. Även om jag själv kan tycka att det inte är så bra.

När jag många gånger försöker förklara och beskriva hur jag mår och varför, är det för att få andra att inte tro och tycka saker som inte stämmer. Men vad tjänar det egentligen till? Människor är människor och människor tycker och tänker vad man än säger till dem. Så är det. Så varför öppnar jag mig då till den som lyssnar och läser? Jag vet inte. Kanske är det ett rop på hjälp från en svensson tjej som inte har lärt sig vad livet handlar om? Som bara tycker synd om sigsjälv. Kanske är det påhittade känslor från någon som bara vill åt den meningslösa uppmärksamhet som känns meningsfull för den som har ett meningslöst liv? Är det helt enkelt så att jag vill att folk ska rikta sina ansikten ifrån mig, glömma mitt namn och låtsas som om de aldrig träffat mig? Det finns många olika teorier och funderingar och ingen vet egentligen vad som stämmer. Jag själv vet inte. De bara kommer. Känslorna alltså. Det enda jag vet är att jag vill uttrycka mig. På något vis kunna reflektera över migsjälv. För det viktigaste i mitt liv är ändå jag. Utan migsjälv skulle jag dö.